Fibrer har två primära egenskaper: För det första är de så fina att de inte kan observeras direkt med blotta ögat, och har typiskt diametrar som sträcker sig från några till flera tiotals mikron (eller ännu finare); för det andra uppvisar de ett högt bildförhållande som sträcker sig från tiotals eller hundratals till tiotusentals, eller till och med teoretiskt närmar sig oändligheten, beroende på fibertyp. Detta ger dem distinkta mekaniska egenskaper associerade med längd; till exempel genomgår de lokaliserad, mindre deformation under böjning eller vridning, men uppvisar ändå betydande deformation under total sträckning, även inom det elastiska området. Kort sagt definieras en fiber som ett material som är både fint - med en diameter osynlig för blotta ögat - och långt, som har ett förhållande mellan längd och diameter som överstiger flera tiotal.
Kemiska fibrer
Polyestergarn klassificeras som en syntetfiber, en undergrupp av kemiska fibrer. Kemiska fibrer produceras genom kemisk bearbetning och delas in i tre typer: konstgjorda (regenererade) fibrer, syntetiska fibrer och oorganiska fibrer. Bland dessa skiljer sig syntetiska fibrer fundamentalt i kemisk sammansättning från naturliga fibrer; de skapas genom att först syntetisera monomerer från råvaror som petroleum, kol eller naturgas, och därefter bearbeta dem till fibrer med kemisk syntes och mekaniska metoder. Polyester (polyetylentereftalat eller PET) är en av de mest producerade och använda syntetiska fibrerna.